AAAAAAAAAAHHHHHHHHHH!!!!!

hela promenaden gick jag tyst, jag kunde inte säga ngt, var rädd att börja gråta. Nu sitter jag här och gråter istället

när det enda man kan tänka på är inte längre om utan när och man hatar att man aldrig får vara ensam hemma att det alltid finns ngn i helgen gick det inte och när det enda man haft som livlina försvinner och man förlorar allting och man tänker att det kanske ordnar sig * kanske kommer på och ordnar det men det händer inte och man tar mer och mer avstånd för man vill inte ha någonting som kan hindra en för man vet att man aldrig kommer att stå ut aldrig och man undrar vem som skulle sakna en om ens någon medan tårarna forsar nerför kinderna och när man väl bestämt sig så känner man en så himla stor ledsenhet i hela kroppen men samtidigt lättnad för man vet inte vad man skulle göra annars för man har ingen och ingenting och det enda man är rädd för är att misslyckas. det enda som håller tillbaka

därför ger man ochså lite upp dethär med vikten, inte ens det hjälper längre och man behöver inte vara smal om man inte finns

jag skulle kunna skriva flera mil för jag har ingen annanstans att lägga mina tankar och det idag var verkligen det som avgjorde allting och jag förstår inte varför jag alltid tror på människor och litar på dom och ibland verkligen tror på att dom tycker om mig för tillslut inser man ändå att det inte är sant